emmabringen

I det hus där kärlek existerar

Fäller man tårar

---

---

Omtumlande dag. Innan klockan halv 11 hade jag redan gråtit två gånger.

Skolavslutningar har alltid varit något kul för mig, jag har alltid gått därifrån med världens största leende med lycka för ett långt och härligt sommarlov. Idag var det tvärt om. Men det blev ju i och för sig rättså bra ändå men ångesten kommer väl tillbaka så småningom men det är inget jag vill tänka på nu.

Vill bara säga att jag kommer sakna våra fina treor, Esra och Atilla något sjuuukt nästa år. Förstår inte hur vi ska klara oss , hur vi ska kunna vara äldst på skolan, hur vi ska kunna läsa engelska C utan Esra och hur jag ska klara mig utan Atillas underbara kramar och hans sätt att vara så söt att jag inte kan låta bli att ge honom massage när han ber om det.

Det här är slutet på något mer. Det här utspringet handlar inte bara om att det är treorna som springer ut och det är inte bara det som gör det så sorgligt utan också att min älskade storebror som jag gått i samma skola som i tolv år försvinner från skolan. Han har liksom alltid funnits i närheten och det var hans förtjänst att jag kom till FMG från första början och det är jag otroligt tacksam för. Men jag kommer sakna honom massor och nu har jag ingen som jag kan krama om i skolan och säga så stolt det bara går att "det här är min storebror, kan ni fatta!?"

Klart att han alltid finns kvar hos mig , men inte i min skola och det känns värdelöst.

---